Ibland har jag pojkvän, ibland inte.
När man behöver har man pojkvän, eller hur? i vissa situationer anser jag att det faktiskt är helt okej att dra till med den lögnen...
En sån situation är när man blir raggad på av män från balkonger. Varje gång jag ska till hemköp och handla går jag förbi en balkong vars ägare ALLTID står där och röker och väser "heeeeej... hur mår du??" jag svarar alltid trevligt "hej jag mår bra hur mår du", medan jag raskt går vidare...
Men i söndags togs plötsligt situationen upp en nivå. Jag skulle handla och hade gått förbi balkongen och hejat och varit artig... under tiden jag var på hemköp hade killen förmodligen planerat och samlat mod för vad han skulle säga, för när jag gick förbi igen på hemvägen frågade han om jag o han inte skulle ta oss en fika någon dag och lära känna varandra bättre. Det var då jag drog till med den blixtsnabba lögnen att jag har pojkvän... dock tyckte den här mannen inte att det var något problem, eftersom vi bara skulle ses som KOMPISAR!! det här tyckte jag lät jättebra, härligt, en ny killkompis!! så vi började genast planera för att lägga pärlplattor tillsammans i nästa vecka, och att vi skulle julpyssla till jul!! INTE. istället sa jag att min pojkvän förmodligen inte skulle uppskatta att jag fikade med killen oavsett som kompis eller inte. (under hela konversationen så förflyttar jag mig mer o mer hemåt) När han började fråga saker om var min kille bodde, vad han hette osv, så var det dags att gå.
Idag eskalerade allt ytterliggare och om detta får fortsätta så har jag snart fantiserat ihop ett helt liv. NEJ -han har inte gett upp, och JA -han är av annat lands härkomst. Svenska killar brukar ge upp bara man sagt att man är upptagen. Den här killen, som jag efter idag vet heter något på M - Meza? Marzad? Mahadzed?? Mazdok? (ingen aning) tog mod till sig och frågade om jag skulle komma upp o fika. Som tur var hade jag andra (sanna!!) planer för min eftermiddag! det var dock det enda som var sant. Jag heter numera Filippa och bor på andra våningen, inte tredje! (för tänk om han skulle få för sig att komma o ringa på!!)
Sen fortsatte jag avböja hans vidare förslag.. "jag måste tyvärr tacka nej till det" "jag är inte intresserad" osv.. han fortsatte tjata om att vi bara var kompisar... osv. Är jag hemsk som ljuger? är jag en hemsk människa som är så misstänksam och ljuger om mitt namn? Jag gör det av en orsak: Utländska killar brukar inte ge upp om man bara säger att man inte är intresserad. De brukar liksom fortsätta, vara ihärdiga, ska liksom försöka få en att förstå att dem är det man vill ha. Nu snackar jag allt från italienare till afrikaner. Det är iaf min erfarenhet.
En sån situation är när man blir raggad på av män från balkonger. Varje gång jag ska till hemköp och handla går jag förbi en balkong vars ägare ALLTID står där och röker och väser "heeeeej... hur mår du??" jag svarar alltid trevligt "hej jag mår bra hur mår du", medan jag raskt går vidare...
Men i söndags togs plötsligt situationen upp en nivå. Jag skulle handla och hade gått förbi balkongen och hejat och varit artig... under tiden jag var på hemköp hade killen förmodligen planerat och samlat mod för vad han skulle säga, för när jag gick förbi igen på hemvägen frågade han om jag o han inte skulle ta oss en fika någon dag och lära känna varandra bättre. Det var då jag drog till med den blixtsnabba lögnen att jag har pojkvän... dock tyckte den här mannen inte att det var något problem, eftersom vi bara skulle ses som KOMPISAR!! det här tyckte jag lät jättebra, härligt, en ny killkompis!! så vi började genast planera för att lägga pärlplattor tillsammans i nästa vecka, och att vi skulle julpyssla till jul!! INTE. istället sa jag att min pojkvän förmodligen inte skulle uppskatta att jag fikade med killen oavsett som kompis eller inte. (under hela konversationen så förflyttar jag mig mer o mer hemåt) När han började fråga saker om var min kille bodde, vad han hette osv, så var det dags att gå.
Idag eskalerade allt ytterliggare och om detta får fortsätta så har jag snart fantiserat ihop ett helt liv. NEJ -han har inte gett upp, och JA -han är av annat lands härkomst. Svenska killar brukar ge upp bara man sagt att man är upptagen. Den här killen, som jag efter idag vet heter något på M - Meza? Marzad? Mahadzed?? Mazdok? (ingen aning) tog mod till sig och frågade om jag skulle komma upp o fika. Som tur var hade jag andra (sanna!!) planer för min eftermiddag! det var dock det enda som var sant. Jag heter numera Filippa och bor på andra våningen, inte tredje! (för tänk om han skulle få för sig att komma o ringa på!!)
Sen fortsatte jag avböja hans vidare förslag.. "jag måste tyvärr tacka nej till det" "jag är inte intresserad" osv.. han fortsatte tjata om att vi bara var kompisar... osv. Är jag hemsk som ljuger? är jag en hemsk människa som är så misstänksam och ljuger om mitt namn? Jag gör det av en orsak: Utländska killar brukar inte ge upp om man bara säger att man inte är intresserad. De brukar liksom fortsätta, vara ihärdiga, ska liksom försöka få en att förstå att dem är det man vill ha. Nu snackar jag allt från italienare till afrikaner. Det är iaf min erfarenhet.
Kommentarer
Postat av: AD200
Jag tycker det var bra gjort.
Postat av: Ullis
Tack.
Postat av: Nääää vi har kakelugn!
Aahhh.....börja ta en annan väg...
orka hålla på..
Postat av: jacket i jordgubbslandet
Ullis! Jag lider med dig!!! själv brukar jag ljug om min "pojkvän" när jag går till ungdomsmottagningen och ska hämta kondomer. haha. nästa gång ska jag säga att jag ska ha kalas o att det är för dyrt med ballonger.
Trackback
